Framtid

Nu har valet varit och nu får vi en ny regering. Jag orkar inte med mer politik men hoppas på förändring i samhället. Tvivlar på det, men ska väl bli intressant hur Lövfen fixar allt.

Är väldigt nedstämd nu för tiden också. Har liksom inte lust med så mycket. Snart klar med skolan och det ska bli skönt. Sen vill jag inte plugga något mer. Vill ut och resa med Andreas och Eyvind. Vill till nya zeeland, australien, japan, Thailand, vietnamn, usa och kanada. Men, jag tror det blir för varmt för Lilleman i vissa länder..

Är så trött på livet som är. Var det så här allt skulle bli? Människor kan beklaga sig över hur synd det är om dem och jag blir illamående när jag är likadan. Det är inte synd om mig, men allt är så jävla orättvist rent ut sagt.

Hur ska jag kunna jobba i framtiden? Kommer behandlingen hjälpa mot smärtan? Det finns ingen garanti alls säger läkarna. Är så trött på att alltid ha ont någonstans. Så trött på att min kropp alltid ska ha massa problem.

Fjällvandrade förra veckan med Zenitha, Andreas, Åsa och hundarna. Hade bihåleinflammation och mens då. Det var riktigt mysigt och fint väder. På söndagmorgon vaknade jag av världens smärta i magen. Fortsatte till kvällen och värktabletter hjälpte föga. På måndag morgon ringde jag gyn och berättade om att jag inte kunde gå för att det gjorde så ont och jag hade aldrig haft så ont i hela mitt liv. Fick tid på en gång och där undersökte de mig. Inga problem hittade de, så jag fick åka ner på akuten. Där undersökte först en underläkare, sen en lite högre läkare och sen en chefsläkare mig. De lyfte upp mitt ben och petade på min högra sida av magen. Det gjorde så jävulskt ont att jag trodde jag skulle dö. De trodde det var blindtarmen. Hade mycket vita blodkroppar i snabb sänkan också.

Från 10.30-23.00 var jag på sjukhuset och opererades efter 23. När jag vaknade frågade jag om de tog bort blindtarmen ur mig, läkaren svarade; Det finns något som heter endometrios.." Jag började stortjuta hög på morfin som jag var. Kul. Vad jävla kul. Läste dagen innan jag åkte på sjukhuset om denna sjukdom, bad till gudarna att det inte var den. Men det var det.

Det kommer aldrig försvinna och den gör ont. På mig. Vissa märker aldrig av den förens vissa har svårt att skaffa barn. Jag vet inte hur min framtid blir. För varje gång jag har mens KAN det bli ett helvete, eller så går det bra. Jag måste äta hormoner, för att så fort jag får ägglossning, mens och hela köret, så vill slemhinnan i min bukhinna också åka ut, och det är det som gör ont.

Det gör ont på mig och jag hoppas att hormonerna gör det bättre. Vet ni det ironiska i det hela? Min behandling är p-piller. Jag som haft ett helvete med p-piller MÅSTE äta p-piller. Gud älskar mig. Äter jag p-piller får jag ingen ägglossning och ingen "riktig mens" men det finns ingen garanti att smärtan försvinner.

Det finns akupunktur, värmebehandlingar och andra saker som sägs kunna lindra smärtan. Men det finns ingen garanti. Hur ska jag kunna jobba i framtiden ifall det gör såhär ont igen? Är jag beviljad att sjukskriva mig i 6 dagar i månaden för att jag har så ont att jag inte kan gå? Får jag göra så? Kommer en sån som mig bli attraktiv på arbetsmarknaden? Hur blir det för oss sjuka i samhället? Utförsäkrade, utsatta och inga pengar. Fyfan för detta liv.

Hade inga sammanväxningar på äggstockarna eller massa ärrbildning i livmodern, men jag hade ärr av en tidigare inflammation tydligen. Än så länge är det ett trivsamt habitat för en liten knodd. Men jag får inte motionera när jag har mens, för då utlöses smärtan. Det var nog det som hände när jag gick på fjället, hade en infektion i kroppen och det utlöste allt.

Jag är inte så sugen på en framtid längre. Vad har jag att se fram emot? Förlåt för min negativitet, men jag känner såhär just nu. För vissa kan denna sjukdom ge en livskris och det har den sannerligen gjort.

Ni som är friska ska vara glada! Ni har mycket att ge till världen. Vad har jag att ge? Jag bara hoppas på att inte bli invalid. På ett sätt känns det skönt med regeringsförändring. Nu kanske det blir bättre för de sjuka och arbetslösa. Många är arbetslösa utan att vilja det, men en del kan inte arbeta i samma utsträckning som andra.

Jag bara hoppas på att inte få ha sådär ont igen. Jag vet inte vad som är värst, att vara någorlunda psykiskt välmående men ha väldigt fysiskt ont, eller tvärtom. Tror båda är lika illa i det långa loppet. Men jag vill uppmana till er kvinnor som har jobbiga menstruationer, med mycket smärta och rikliga blödningar. Ni KAN ha endometrios. Den är inte så ovanlig hos kvinnor och det finns hjälp att få. Läkarna kan endast se ifall man har det, genom att göra en titthålsoperation. Nu fick jag reda på detta genom en slump egentligen, för läkarna tänkte operera bort min blindtarm. Men om ni misstänker att ni har det, tveka inte att tjata på läkarna! Sen stämmer inte alla symptom heller. Man kan läsa på vårdguiden att handflatorna och fotsulorna svullnar upp, men det har det aldrig gjort på mig. Vill bara upplysa till er som har ont, att det finns hjälp.

Annars är livet som vanligt. Eyvind har dock fått lite för lite motion nu när jag har ont efter operationen, men han får springa lös på gården iallfall, och hjärngympa. Men han är så go, han är nöjd så länge han har mig. Andreas jobbar och jobbar, och han är så duktig. Han är världens bästa fästman som kom till sjukhuset varje dag. Han köpte tidningar och korsordstidnigar till mig. Blir alldeles tårögd när jag skriver om det. Han ställer verkligen upp i vått och torrt- finns det någon finare än han? Haha jaa, svarar ni med pojkvänner/flickvänner, men ni fattar vad jag menar.

Nu ska jag plugga inför en tentamen och sedan äta lunch.

 
#1 - - nita:

Så tråkigt att vår fina dag skulle utlösa denna smärta hos dig. Men bra att du vet orsaken till den.

Flera gånger har det slagit mig att det som är eb självklarhet för många egentligen inte är det. Alla kan inte få barn hur lätt som helst. Vissa har det svårt och vissa kan inte alls medans vissa får barn på löpande band. Orättvist? Ja! Livet är sånt! Du är en av de mest jordnära och positiva människor jag känner, jag vet att du snart kommer ur det negativa. Du har hela livet framför dig tillsammans med Andreas och underbara Eyvind!

Stå på dig! jag vet inte hur det känns eller hur man taklar ett sånt besked. Jag skulle bryta ihop..

Jag finns här för dig, kanske inte lika bra som Andreas men jag finns. ♡

Svar: Men det var ju bara bra att det hände! annars hade jag gått med denna sjukdom och ju längre tid det tar, desto större risk är det att man blir steril.
Så är det ju. Man har det riktigt bra egentligen. Jo, livet är sällan rättvist.. Jag hoppas det, tack Zenitha. <3 Joo, jag har ju fina människor i min närhet och du inräknat! Det är bara att gilla läget och göra det bästa av vad man har. Det kommer jag ihåg! <3
Ingrid Svensson