Starchild

Idag var en dag då jag påmindes om hur jag ser ut inne i mig. Blir äcklad av tanken ärligt talat. 

Blir äcklad av spindelaktiga trådar. Blir äcklad av ärrbildning. Blir äcklad av en fastvuxen livmoder. Blir äcklad att graviditeten kommer göra ont. Blir äcklad att graviditet ses som en lösning på allt. Blir äcklad av cystor. Blir äcklad av den här sjukdomen. Jag hatar endometrios. Jag hatar att jag fick endometrios. Jag hatar den här jävla sjukdomen. Den gör så ont. Inte bara fysiskt men psykiskt också. Vad mycket den har förstört. Så mycket pengar jag lagt ner på sjukvård som aldrig visste vad det var för fel. Halva studietiden på universitetet vart sämre pågrund av endometrios. 

Hatar att jag fick fibromyalgi av endometriosen. Hatar att smärtan aldrig upphör. Allt blir bara värre och värre när det kommer. Nu har jag äntligen mått bra i 2 veckor men I de lugnaste vatten.. Jag vet att jag kommer få en smäll snart. När som helst. 

Jag hatar att sjukdomarna tar så mycket från mig. Jag hade drömmar som inte längre går att uppfylla. Jag drömde om så mycket men kan så lite. Jag kommer aldrig vara fri igen. Friheten togs ifrån mig bit för bit, tills den dagen då jag inte längre orkade. 

Efter mötet med läkaren vart allt mörkt igen. Jag som äntligen glömt bort allt det där jobbiga. Jag mår ju bra, är inte det huvudsaken?  Jag mår äntligen bra, kan jag inte få göra det? Jag fick veta att jag får inte styrketräna förrens jag tränat utifrån ett schema från sjukgymnasten som jag inte ens fått än. Jag måste ta det lugnt och finna balansen. 

Hur ska jag hitta balans med all psykisk stress? Försäkringskassan, att alla vill att jag ska bli med barn, jobb, hur jag ska kunna bli med barn, hur jag ska släppa alla krav för att finna balansen och sjukskrivning. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Idag var en lång dag och det börjar kännas i kroppen. Jag vill bara vara ute i skogen med Tuva, Eyvind och Andreas och njuta av att tiden står still.

Tiden.. Det känns som att tiden håller på ta slut. Ni vet, det är en känsla. Hela tiden känns det som tiden är påväg att ta slut. Inte döden, utan det är någonting annat. Vart jag än är känner jag mig aldrig hemma. Jag känner ingen tillhörighet med någon. Älskar djur och växter mer än människor. Jag tycker alltid folk pratar om så konstiga saker. Jag har stort behov av att vara ensam. Jag har haft få konversationer som varit givande med människor. De människorna vet om det, för jag vill prata med dem. Vill jag inte prata mer er, så gör jag inte det. Däremot vill jag aldrig er illa. 

Jag har så många drömmar om liv från fjärran tid. Platser som inte finns på denna jord. Ända sedan jag var ett barn har jag drömt att jag inte är mänsklig. När jag ser mot stjärnhimlen får jag hemlängtan. Jag vill hem. Jag vill hem nu. Jag har aldrig känt att denna värld är mitt hem. När jag får kommentarer om jag inte är från en annan värld, blir jag glad. Sen läste jag om stjärnbarn. Då hade jag hittat rätt. Jag är ett stjärnbarn lämnad på jorden för att göra världen till en bättre plats. Trots alla motgångar detta liv vill ge, får jag tiga och lida tills den dag då jag äntligen kommer hem.

Look at the stars and you'll se that it's real, if you look at the stars and you'll know you're a starchild. 


#1 - - Zenitha Nordqvist:

Strunta i alla krav och alla andras förväntningar. Försök koppla bort dem och lev ditt liv utan det så ska du se att det blir lättare att finna balansen. Det är dock svårt.. Jag ställer mer och mer krav på mig själv då andra inte ställer krav. Blir bara kaos. :(

Jag tror på dig, att du fixar det och att du är här för att göra världen till en bättre plats. Finns det något annat? :)

Svar: Ja, jag ska försöka med det. Jo det är ju tyvärr det :/ Det blir ju så.. Tack ska du ha <3
Ingrid Marie Elisabeth Svensson