Skamligt att vara ensam?

Jag får för mig att folk tycker ensamheten är det hemskaste som finns. En del är så fruktansvärt rädda för att vara ensamma. 

När jag var tonåring, då var kompisar hela världen. Sen dog det allt eftersom tiden gick. Iaf för mig. Vet folk i min ålder som fortfarande umgås rätt mycket med vänner. Jag gör då inte det. Kanske blev jag för kräsen?
 
Jag upptäckte vad för typ av vänner jag faktiskt ville ha. De som inte pratar skit om sin kompis bakom deras rygg med mig. De som inte bara pratar utan också lyssnar. De som faktiskt har samma onda, vrickade, sjuka humor som mig. De som faktiskt respekterar mig.

Det kanske låter tragiskt i era öron (nu skriver jag visserligen, but you get the point) men jag har inga riktiga vänner kvar längre. Några enstaka. Ida t.ex. Zenitha. Josefin.  Jag kanske inte träffar de så ofta men jag skulle vilja kalla de vänner som jag klickade bra med på slutet, innan jag flyttade till byn som gud glömde. Åh, ja jag saknar Hanna från Härnösand också. Hon är jätterolig. Sen har jag en arbetskompis som jag klickar bra med. Sen har jag lärt känna folk via hundforum och sånt, och jag tycker det räknas. Iaf i dagens datoriserade tider.

Nåväl. Om man är hemmakär som mig är det svårt att ta sig iväg och socialisera sig också. Sen är jag alltid trött efter en halvdag på jobbet, så det skulle vara helger då som jag träffade folk. Om jag inte har för ont dvs. Det sätter lite käppar i hjulen. 

Men.. Jag ser mina hundar som mina bästa vänner. Kanske är jag patetiskt men ingen får mig på så gott humör som när jag promenerar och får kramper, men ändå fortsätter för lilleman gör något tokigt och lillan får ett busryck. Haha. Jag ser de som mina sanna vänner som faktiskt accepterar mig för precis den jag är. 

Som sanna vänner ska göra.






#1 - - Hanna:

Åh vad gulligt jag saknar dig också Ingrid☺️ Och du är ju också jätterolig haha!

Svar: :D
Ingrid Marie Elisabeth Svensson

#2 - - Lynn:

Kunde varit jag som skrivit det här inlägget. Jag har en barndomsvän som jag träffar ibland. Men annars har jag ingen och det är jag så nöjd med. Tillbringar hellre tiden med djur som inte dömer eller pratar massa skit. Sen har jag svårt för att öppna mig för såna jag träffar, rädd för att bli dömd antagligen. Behöva se dom i ögonen. Men på nätet har jag lättare för att skriva av mig. Beror nog också på att jag har svårt för att bara prata, behöver tid på mig för att få tankarna rätt. Låter bara efterbliven när jag pratar oförberett med folk haha

Svar: Haha samma med mig. Jag tror man är starkare som människa om man mår bra av ensamhet. eller hur, djur är bäst. 💗
Ingrid Marie Elisabeth Svensson

#3 - - Zenitha Nordqvist:

Som jag känner igen mig! Förut skulle man vara med kompisar jämnt! Nu träffar jag mina vänner korta stunder någon gång ibland. Oftast i samband med en hundaktivitet. Känner inte att jag har behovet eller tiden (eller orken för den delen) för att umgås med kompisar. Jag har mina hundar som fyller min tid. Jag är nöjd med det. Men det är skönt att ha några få väl valda vänner att prata med/skriva till ibland. Mer än så behövs egentligen inte. :)

Svar: Ja, jag håller med dig. Några få att prata ut med ibland räcker. Hundarna är ju ens allra bästa vänner, men de är dålig på att prata xD
Ingrid Marie Elisabeth Svensson