Hat.

Just nu är jag hatisk och bitter för vad jag än gör försvinner inte värken. Den tar kål på mig. Jag orkar inte ha ont hela jävla tiden. Jag står fan inte ut något mer.


Jag hatar er som klagar på att ni har det så jävla jobbigt. Åh ni är så deprimerande och har massa självmordstankar, get a grip. Lätt för mig att säga. NI KAN IALLFALL RÖRA PÅ ER UTAN ATT DET GÖR ONT! Jag vet. Förlåt. Det är jättesvårt nät man är nere i mörkret. Man ser bara sin egen smärta. Men jag kan bli så förtvivlad att ingenting jag gör tycks ge någon effekt. Jag bytte kost, försökte röra mig mer, bytt mediciner hela året och försökt ändra min attityd till smärta och värk. Men det slutar aldrig göra ont.

Så fort jag rör mig gör det ont. Jag läste en artikel igår att de som har svår endometrios ses som riskgraviditeter när de är gravida. Kändes inte så roligt. Inte nog med att jag kommer få en otroligt smärtsam tid i början av en graviditet, utan risken för missfall är jättestor för endometriospatienter med kraftiga sammanväxtningar. 

Jag har velat haft barn länge, men jag tror jag ger upp det nu. Jag vill inte vara med om massa försök till graviditet och sedan en massa missfall. Jag orkar inte med mer smärta.

Min barndom var inte så rolig alla gånger och mitt vuxenliv suger. Jag hatar hur jag mår, jag hatar att jag inte orkar umgås med vänner, jag hatar att jag har ont hela jävla tiden och jag hatar mitt #(-( , jag hatar hela mitt liv. Det enda som ger gläjde är hundarna och Andreas. Men nu vart det ändrade planer här hemma för att en människa inte kan säga vad en tycker, utan ska hålla det inom sig tills den spricker och jag hatar sånt. Fega skitar. Sen försäkringskassan som är dum i huvudet. Sjukpenning tycker jag ska byta jobb och aktivitetsersättning tycker jag ska fortsätta på heltid i samma yrke. Åh jag orkar inte. Men min ena hund är alldeles för krävande för mig och hon gör mig bara glad när hon är lugn i sängen på kvällarna. Fan, jävla shelties. 

Jag blir bara så bitter på folk som tycker deras liv suger innan de kanske borde förstå att det är inte så jävla farligt deras liv. Jag hade en förredetta bästa vän. Visst, jag har aldrig varit särskilt social och hört av mig till folk, men folk kunde liksom inte låta bli att vilja vara med mig. Majoriteten av vännerna ringde mig och ville umgås. Men vänner började fatta hur jag var.

Men min fd. När vi sågs var det bara hon hon hon hon hon hon hon hon hennes problem problem problem problem problem problem problem. Jag jag jag jag jag jag jag jag. Jag lyssnade och lyssnade och lyssnade lyssnade lyssnade hela tiden. Men vi hade en fin tid.

Redan då mådde jag skit. Men ingen förstod. För alla är så jävla självupptagna små//--##(() men jag klagade aldrig. Jag teg och led. 

Nu har jag tigt för länge och det är slut på det nu. Jag är i första hand och ingen annan jävel förutom Andreas Hörnfeldt, för fan han förtjänar hela himmelen och alltet. Finare människa finns inte. Men nu är det bara jag, för tänker jag inte så, då kommer jag aldrig orka med detta jordelivet. 

#1 - - Lynn:

Att säga att jag förstår blir nog lite fel i och med att jag inte har det så hemskt som du men jag kan tänka mig hur jävligt du har det och det gör mig ledsen att en del ska behöva ha det så. Det gör mig även sjukt ledsen att veta att någon som verkligen vill ha barn kanske inte kan få det.

En barndomskompis har också endo och jag minns en gång för många år sen när vi var på stan och fikade. Vi pratade som vi alltid gjorde och kom väl in på barn av någon anledning. Kanske pratade vi om våra syskonbarn. Jag malde på om att jag inte vill ha barn, har aldrig velat ha det. Glömde liksom av att hon har endo och inte kunde få några. Så säger hon lite nedstämt "... Och jag kan inte få barn". Då kände jag mig som världens sämsta kompis. Jag visste ju så väl vad läkarna hade sagt till henne. Jag visste hur mycket hon hade gråtit när hon fick beskedet att hon inte skulle kunna få barn. Och där sitter jag, som kanske kan få men som väljer bort det, och pratar hej vilt om mitt val. Världens sämsta kompis. Som jag skämdes. Jag är annars en som hellre lyssnar än pratar om mig själv men ibland råkar jag nog sväva iväg. Jag visste inte vad jag skulle säga så det blev tyst en stund innan vi började prata om något annat. För två år sen blev hon gravid trots det läkarna hade sagt och det var en jävlig graviditet men allt gick bra så nu har hon en liten dotter som hon avgudar mer än något annat här i världen. Jag hoppas så att det kan bli så även för dig <3

Svar: ingen fara. Har också varit med om när man bara pratat av farten. Man kan såra någon utan att man menar det och det är så himla lätt hänt. Men man är ju inte mer än människa.. jag tror jag målar fan på väggen lite grann, men svårt att vara positiv när man är långt nere. Vill bara slippa kraven från mig att jobba mer och mer när jag innerst inne vet att jag kommer aldrig klara av något som normala människor kan. och stress för föräldrapenning inför det här med barn också 😂 haha känner mycket stress och det gör ju inte saken bättre.. Men tack för din omtanke 💗 det behövs.
Ingrid Svensson

#2 - - Zenitha Nordqvist:

Jag har sagt det förr, och jag kommer nog fortsätta säga det: Jag tycker du är så otroligt stark som faktiskt inte gör som så många andra som bara klagar och ska beklaga sig offentligt hela tiden för att få uppmärksamhet. Samtidigt blir jag ledsen över hur lite jag faktiskt förstår av hur du mår. :( Tycker det är bra att du är så öppen med allt också, för jag tycker att sånt här tystas ner väldigt mycket. Det är sällan man ser folk öppet berätta om ex. endometrios trots att det faktiskt är ganska vanligt i dagsläget.

Inte för att det ska vara någon tröst eller så men jag förstår din rädsla, delvis, för graviditet i och med missfall. Det var ingenting jag tänkte på innan och att bli gravid har alltid varit en självklarhet. Det fanns liksom inte en tanke på att det kunde vara svårt eller att jag inte skulle kunna bli gravid fören du berättade om endometriosen. Det slog mig att det inte är så jävla självklart ändå. Jag och Jocke började prata om barn och jag blev så less på p-piller som jag inte kunde hålla ordning på så jag slutade med dem. Hade mens två månader sen försvann mensen men ingen graviditet. Efter 6mån utan mens sökte jag hjälp utan att få någon hjälp alls. Efter 10mån tjatade jag på gyn för en undersökning men skrev bara in på en fertilitetsutredning som de sedan skrev av mig från för att Jocke var för ung. Hur idiotiskt är inte det? Något måste ju vara på tok då mensen är borta så länge oavsett om man vill ha barn eller inte.. Jag gav upp tanken på barn och förlikade mig med att jag helt enkelt inte kunde få barn. Efter lite mer än 1år utan mens kom den tillbaka och strax därpå blev jag gravid, helt oplanerat. Men det var inte så långvarigt för någon vecka senare fick jag missfall, strax innan jul. I samma veva gick många jag känner ut med att de var gravida, jag hatade alla ett tag.

Nu blev ju jag gravid igen strax efter det och det har gått bra. Men efter det där missfallet började en oro växa om att det faktiskt var något som var fel som vi inte visste vad det var. Jag kan förstå att för dig blir det nog mer oro och jobbigare att bli gravid. Speciellt om det även kommer press utifrån. Det är skitjobbigt med missfall och med flera är det förmodligen ännu värre. Jag har läst om både de med endometrios som haft lätt att bli gravida och knappt några missfall och jag har läst om de som inte har endo men som får missfall efter missfall eller försöker i flera år utan att något händer, oavsett på naturlig väg eller med IVF. Det är då inte lätt det här med att skaffa barn, men det får man inte lära sig fören man väl är där...
Vad vill jag säga med det här? Jag vet inte.. Men är det så att ni vill och tänker skaffa barn, så hoppas jag så innerligt att allt går bra. För det räcker nu! Det är så orättvist att någon som du ska behöva må som du gör och ha så ont.

Så, innan detta blir en hel roman så vill jag bara säga att jag tycker att du och Andreas verkar vara som gjorda för varandra. Ni är så fina tillsammans.

Svar: Tack ska du ha. 💗 sjukt att det ska vara så, man förstår ju när något inte stämmer. Men sån oerhört tur att det gick vägen för er tillslut. Nej det är inte lätt alla gånger. Jag tror jag ska ta en paus från alla hormoner ett tag och se om jag får en lugn stund lite grann. Jo innerst inne blir man lite arg för att man själv vet att det kommer inte bli så lätt. Jag vet ju att jag kommer må dåligt i början men allt är kanske värt det i slutändan. Så oerhört orättvist bara att man ska gå igenom eld och lågor för sånt som inte är så jobbigt för andra. Allt som är vardagligt för andra är så enormt jobbigt för mig. Men jag är rätt bra på att måla fan på väggen också. Man får ta en dag i sänder och se vad livet erbjuder en. Det ska nog gå. Tack för dina fina ord! 💗
Ingrid Svensson