Lik

Jag har inte så mycket känslor längre. Jag blir aldrig sådär överlycklig så det känns som jag sprängs. Jag gråter inte när allt går emot mig. Jag blir inte arg så jag vill mörda. Jag försöker se fram emot hundutställning med Solvi. Jag försöker se fram emot utomlandsresa. Jag försöker se fram emot sommartävlingar och värmen. Jag försöker bli glad av att göra om i ett nytt hus som blir mitt.

Men jag blir inte glad längre. Jag kan skratta åt komedier eller Hundarnas påhitt, men vart är pirret? Vart är glädjen som gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen? Jag saknar mina känslor, den enda starka känslan jag har kvar är uppgivenhet, hat och bitterhet. Jag vill inte ha dem.

Jag kunde grina som en galning till hachico (stavning) nu berör inte filmen mig. Jag har ingen empati för svältande barn i Afrika och jag bryr mig inte om folk som dör i krig. Vi är alla dömda.

Jag drömde om en varelse som lurade sig in i mig som barn, i drömmen som jag hade nyligen, berättade han om en dröm jag hade som barn (en fantasigubbe på en färgglad boll) det var han tydligen.

Jag tror varelsen har som njutning att bryta ner mig sakta men säkert ner i avgrunden för att föralltid förtäras.

#1 - - Åsa:

Jag vet hur det är... Det kan vara så att du kanske stängt av det där för du tycker undermedvetet att du inte förtjänar att bli sådär superglad och pirrig för det jobbiga tagit över och ligger hela tiden och gnager i bakgrunden, det är kanske pgr av allting jobbigt som hänt så det blivit så för dig? :3

Svar: Är nog säkert så. :3
Ingrid Svensson