Orkar inte

Har ingen dator för jag är för snäll så jag lånar ut saker fast jag inte vill och jag har heller inte ett riktigt hem eller ork så jag har liksom inget att skriva här. Vill egentligen bara skrika ut till världen hur orättvis den varit mot mig egentligen. 


Jag har ljugit för vänner för att skydda andra vänner.
Jag har skyddat mina syskon från alla dumma, vuxna som barn,  för jag är storasyster. 
Jag har gett min tilltro till vuxna människor för att sedan fått den nerstampad och hånad.
Jag har gett tilltro till alla människor jag träffat men aldrig låtit de tilltro mig.
Jag kan inte längre lita på någon tack vare min uppväxt.
Jag har skött skolan trots jag i princip var hemlös egentligen, rent mentalt och psykiskt. 
Jag hade ingen bra uppväxt och borde blivit omhändertagen av soc. 
Jag fick panikattacker länge från tonåren till nuvarande ålder. Allt triggades hemifrån. 
Mina dagböcker från barndomen gör mig oerhört sorgsen. 
Jag har varit med om mycket våld.
Jag har fått många falska  anklagelser, bara för att jag skyddar någon.
Jag har offrat så mycket för andra människor. 
Jag har sällan satt mig själv i första rummet.
Jag såg aldrig kärlek mellan två vuxna människor som barn.
Jag sålde min själ för kärleken. 
Jag är fortfarande osäker på vad "äkta" kärlek är och tror inte att den egentligen finns men kan inte sluta läsa historier om alla otroligt romantiska kärlekshistorier oavsett homo,bi,pan,straight osv. Jag blir så varm och vet att det bara är fantasi. 
Jag har och använder fantasin som verktyg att hantera vardagen.
Jag har länge slutat bry mig om vänskaper. Det slutade 2008. 
Jag har ett enormt självförakt och ska förstora läpparna som belöning när jag gått ner 20 kg.
Jag har aldrig fått höra att jag duger.
Jag har alltid fått höra att jag är dålig och kan göra bättre.
Jag fick bara bekräftelse på hur mitt utseende var.
Jag hade dödsångest och grät varje kväll från 5-8 års ålder. Jag sa det aldrig till någon.
Jag fick min psykolog att gråta.
Jag vart tvingad att prata med BUP och det enda de pratade om var att jag skulle sluta röka. Till en obstinat tonåring.
Jag lyssnar på musik för att kunna känna vad jag egentligen känner.
Jag har offrat mycket för att glädja andra.


Det sjuka är att jag kan skriva hur mycket som helst här. Men.. Jag trodde att jag skulle sluta tiga och lida men vet ni vad? Det är så jävla slut på det nu. Jag har efter så många år av mitt liv mått skit rent psykiskt hamnat i ett kroniskt smärttillstånd och nu jävlar är det ett slut på mitt eländiga jävla helvete. Ingen ska få se mig nådig detta år. Det här året är det året jag säger nej. Jag säger nej. Nej nej nej nej. Jag har alltid haft så svårt för nej för att glädja alla andra men nu är det över. Det här året är året jag ska laga allt som alla äckliga vuxna förstört för mig. Vuxna människor jag älskade som jag aldrig mer kan lita på igen.  Andra vuxna människor som visste men aldrig gjorde något. Vuxna människa jag gav tilltro men respekterade den aldrig. 
Jag hatar vuxna människor.  

Jag skämdes i så många år för allt jag varit med om. Men vet ni vad? Det är inte min sak att skämmas. Jag gjorde aldrig fel. Jag har aldrig valt att vara med om detta. Jag valde aldrig att orsaka mig så mycket smärta, men tillslut i tonåren fanns inget annat än njutningen av det eviga mörkret.  Förtära, frossa, njuta, sadistisk njutning i den svarta spiralen. 

Men. Jag börjar förstå. Det var aldrig mitt fel. Jag var bara ett barn. Barn ska aldrig vara tacksamma. Det är inte deras uppgift. Skuldkänslor för otacksamhet, girighet, egoism och för att jag fanns.

Jag valde aldrig det här livet och är faktiskt inte tacksam för det. Jag gör det bästa jag kan för att göra något bra av det. Nu har jag fått svart på vitt av fk att jag ska inte jobba som förskollärare för mina sjukdomar fixar inte det. Tack. Tack för mina vackra barndom med solstrålar i skogsbrynet av min egna ensamhet med hojarit m.flr. Tack tonåren för Alice in chains och jobbiga vänskaper. Tack för att jag fick sjukdomar som aldrig försvinner. Tack. 

Men det här året.

Det här är året allt är bara för mig. 

Ingen ska ta mig från mig mer igen.