Blogg Jag, Personligutveckling, Självutveckling, Tankar, Universum

Interstellar

Lyssnar på tillfället cornerfield chase av Hans Zimmer. Sätt på den låten vet jag. Väldigt fin. Men interstellar är nog en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Finns många filmer som jag älskar. Sci-fi, skräck, komedi och fantasty är mina genrer. 


Jag tumlar runt i människors förtvivlan att förstå sin omvärld. Jag begrundar människans djupa längtan att känna tillhörighet.

Det här året är ett nytt år då jag är redo att bejaka alla mina själv i olika händelser som målar en bild av Ingrid Svensson. 

Människan är en komplex varelse och slutar aldrig att förvåna mig. I en värld präglad av den krypande skuggan slår strålar av makt och styrka som är inget annat ord än kärleken.

Vi människor är små och betydelselösa i det gigantiska universum där våra liv beslöt sig för att existera. Men i detta universum finns det oändligt många fler universum där våra liv beslöt sig för att andas. Fantasier, drömmar och tankar är dansande solsystem, galaxer, dimensioner i den yttersta verkligheten. 

Alla liv i universum är en noggrann konstruktion av en evig kraft, där vi har privilegiumet att existera. 

Idag är jag tacksam för att jag får existera i detta liv som människa, att skapa mina egna universum i det ofattbara tomrum där vi alla fortsätter resa.
 
I detta liv vill jag sluta gömma mig för alla de jag verkligen är. Vi alla är unika energier och frekvenser vibrerande i en sjungande regnbåge. Nu dansar jag i min symfoni som bara är min. 

Jag är Ingrid Svensson, uppväxt i en liten by i norra Sverige som aldrig passade in bland människor. Jag hade aldrig utbyte av de samtalsämnen som mina klasskamrater hade. Jag har två syskon och är storasyster. Mina föräldrar skiljde sig när jag var 14 år. Jag längtade till den dagen kom som barn. Jag hade många dominanta och bortskämda kompisar som hade lite ödmjukhet. Under min skolgång brydde sig aldrig lärarna om man vart retad. Jag hatade tiden på högstadiet då jag heller inte passade in. Jag älskade tiden på gymnasiet då jag kände att jag passade in lite grann på estet bild och formprogrammet. Jag spenderade min uppväxt i fantasin där allt var vackert. Jag drömde mig bort till en tid utan förtvivlan, svek, sorg, vrede, hat och likgiltighet. Där skönhet, glädje, lycka, harmoni och frid var min verklighet. 

Jag växte upp och kände aldrig vart jag tillhörde. Jag växte upp och kände aldrig att jag passade in. Min personlighet skapades. Den roliga, ansvarsfulla, drömmande, grubblande jag. 

Jag har lärt mig mycket om mig själv under min tid på jorden. Jag har letat på internet över saker som jag inte visste hade namnetiketter på saker jag är. Jag vet att jag är en polyamorös pansexuell individ. Jag är nästan aldrig svartsjuk och kan vara kan vara kär i flera människor samtidigt. Det fick jag höra var fel som yngre. Jag är inte fel. Jag har så mycket kärlek i mitt hjärta som jag aldrig har fått chansen att ge. Jag vet att jag är mestadels introvert men tvingar mig själv att umgås med människor fast jag mår bäst själv. Jag vet att mitt största intresse är att läsa och skriva och någon gång i mitt liv ska jag skriva en bok som jag tänkt på länge. Jag vet att jag är envis och ger aldrig upp om jag har ett mål. Jag vet hur man kan få människor att må bra. Jag vet att jag känner mig hemma när jag tittar upp mot stjärnhimlen. Jag vet att jag har en djup hemlängtan och sorg inom mig som aldrig går bort. Jag vet att jag aldrig känner igen personen som tittar på mig i spegeln. Jag vet att jag fascineras av den som tittar tillbaka i spegeln. Jag vet att jag älskar denna jord och alla djur. Jag vet att jag älskar att lära mig nya saker hela tiden. Jag vet att jag är en sökare.
Och

jag vet

Att någonstans bortom horisonten

väntar något stort på mig.